Konsten att våga visa svaghet och ett dåligt mående
"Hur mår du?"
Inombords slår pulsen i 140, du svettas och fryser om vartannat och benen - som i de flesta fall orkar bära dig - darrar alldeles för mycket för att låta dig, rakryggad, stå upp. Armarna lägger du i kors för att dölja dina skakande händer.
Huvudet dunkar; det dunkar så hårt att det kan mätas med höga siffror på richterskalan och bakom ögonlocken bränner det. Du känner gråten högt upp i halsen, men som vanligt så är du för stolt för att låta de salta tårarna göra maskararänder på dina kinder. För stolt för att våga visa dig svag.
Alla värsta tänkbara tankar strömmar förbi. Ångest. Avsky. En besvikelse. En besvikelse över att de vingar som sitter på dina nakna skuldror, idag är för trasiga för att ta dig framåt. En besvikelse över att den mur av styrka du byggt upp raserar på en sekund. Du känner skam.
"Jo tack, det är bara bra!", svarar du. Och med ett litet leende på läpparna som avslutning, förstås.
På ren automatik kastas svaret ut ur din mun, gång på gång, utan att du hinner reagera. Trots att det kanske inte alls stämmer överens med hur du egentligen mår. Hur du mår på riktigt - innanför ditt skal som speglar all bekymmerslöshet. Men vem vill vara till besvär. Det är bäst att låta det vara. Eller?
Kanske känner du igen dig. Kanske är du, som jag, för stolt för att våga berätta över ditt verkliga mående. Kanske är du, som jag, för stolt för att våga visa dig svag.
Men glöm aldrig: En dålig dag innebär inte ett dåligt liv. Att vara äkta och sårbar är att vara stark. Och att vara stark är att våga visa sig svag.
KRAMAR, E