till dig, mig och oss
Den liksom sitter där. Ofta någonstans i mitten av bröstkorgen, skulle jag säga. Ibland letar den sig upp mot halsen. Tänk dig att någon med sina två händer omsluter din hals med ett grepp så hårt att andningen påverkas men samtidigt så pass löst att du inte mister den.
Ibland kryper den nedåt magen. Gör den orolig. Du kan jämföra det med ett hårt knytnävslag rätt in i buken. Det känns, eller hur? Föreställ dig ett sådant slag som ideligen kommer - eller som ibland; när slaget ständigt finns där.
Den kan sitta i bröstet, magen och halsen. Men också kan den göra sig märkbar i dina ben. Hur stadigt du än må stå på jorden kan den få dig att falla innan du ens hinner blinka. Den slukar den lilla ork du har på en millisekund. Benen skakar likt vad aspens löv gör när den kyliga höstbrisen tar vid.
Den liksom sitter där. I hela dig. I valfri kroppsdel från topp till tå.
Vad? Vad är det som sitter där. Vad är det som gör att det bakom min ögonlock brinner så förbannat?
Den där jävla, idiotiska och pissiga ångesten, så klart.