emma kristina ohlsson

Det var en mamma och en pappa, till en då fyraårig Sebastian, som i en hektisk anda och en förmodan spänning anlände till Skövde BB. Hur deras liv tillsammans såg ut innan har jag bara sett från alla inspelade filmer som låtit bandats på VHS. 

En son som snart skulle bli storebror. Som skulle få någon att brottas med, kramas med och som snart skulle få sin uppmärksamhet delad med någon annan. En annan - av samma kött och blod, men med - till skillnad från sitt eget tjocka, bruna hår - skulle få en lekkamrat med ett vitt, tunt och flygigt svall. Olikt men ändå så lika. 

Det var runt kl 22.00 för exakt 20 år sedan som världen lät öppna sina armar för att släppa in mig i vad som kallas livet. Då tre blev fyra i familjen Ohlsson. 

Åren går. Både fram och bak, upp och ner. Och nu är jag ett år äldre. Kanske lite klokare. Och med det säger jag Tack! Tack för all uppvaktning på min stora dag. 

Och till er, mamma, pappa och Sebastian; tack för att ni, med mina små händer i era, lärde mig och mina sprattlande, svajiga ben att ta de där första stegen. Och ett stort tack för att ni fortfarande står där vid sidan om mig när jag på livets fortsatt långa väg ständigt tar nya kliv. Tack.