om att sträva efter högsta betyg i välmående
Är du, som jag, en person som ständigt suktar efter att göra allt perfekt. Som analyserar minsta lilla, pluttiga detalj i svenskauppsatsen innan du prompt sätter pekfingerspetsen på "skicka". Som ständigt ställer lite för höga krav på dig själv - som den fanatiker man är - och som någonstans alltid tycks sträva efter något ouppnårbart. Något lite för långt bort för att anses normalt.
Det är ofta som man pressar sig så hårt för ett mål. Så hårt att man glömmer av att andas, av att socialisera sig - så man helt enkelt glömmer av att leva. Det kan handla om att du till varje pris ska ha det där A:et i slutbetyg. Helst i alla ämnen. Eller nej, fel av mig. Det ska vara A i alla ämnen. Att du, som dag och natt, oroar dig över att inte göra bra nog. Att inte räcka till till det yttersta. Det kan handla om att ständigt prestera bäst på jobbet, att aldrig tillåta ett snedsteg eller att du trots din trötta kropp fortsätter att vistas i stressiga miljöer. Du glömmer av att tänka på dig själv - på din kropp och knopp.
Fråga dig själv om det är värt det. Fråga dig själv om du innerst inne vill ha ångest över känslan av att du inte presterade bra nog. Fråga dig själv om du tycker att du är rättvist mot dig själv när du alltför ofta kritiserar din spegelbild i morgonljuset.
Missförstå mig rätt, det är sunt att ibland sätta lite krav på sig själv. Att ha ett mål i sikte, en inre glöd och något att kämpa för. Det är ju trots allt det som driver oss framåt. Men att med en tyngd av otillräcklighet över dina axlar, en ångest som heter duga och att pressa sig för hårt - det är inte sunt.
Jag önskar att vi alla kunde sträva efter efter ett högsta betyg i välmående. Det är sannerligen det viktigaste i livet - att må bra.
Och du? Glöm inte att berömma dig själv för att du är du.