emma kristina ohlsson

 

Det är när mörkret smyger sig på, när du betat av det sista på listan över dagens alla krav och det är när musiken tystnar. När det blir stilla runt omkring och då klockslagen är det enda som hörs. När dina hjärtslag sakta men säkert börjar att slå i normal takt och du får andas ut. När du äntligen kan slappna av och tänka igenom dagen.

 

Du känner dig ganska så nöjd ikväll - trots att du missade sista frågan på matteprovet. En miss som du vid ett senare tillfälle kan behöva tvinga dig själv att kompensera för - för att återigen hamna i den berömda balansen. Men det är sånt du är har blivit van vid.

 

Det är dygnets sista timme och du kan inte göra mer för idag. Imorgon är en ny dag. En ny dag full av stressiga utmaningar, där en prestation på topp är det enda du nöjer dig med och en dag med de gnagande känslorna av otillräcklighet. Tillräcklig för vad och vem, kan frågas.

 

"Valde jag rätt tröja idag?", "Tränade jag tillräckligt hårt under dagens pass? och "Kommer folk tycka att jag ser konstig ut i mina nya glasögon?" - är exempel på tankar som du dagligen fightas med. Omedvetet. Och ibland de självklara funderingar som samhället tvingar på oss. 

 

Presterar du inte över toppen så är du inte riktigt värd att koppla av. Ett VG+ är inte tillräckligt. En sekund snabbare på löprundan räcker inte. Att enbart ha en talang är inget att vara stolt över. Du kan bättre! Prestera, prestera, PRESTERA!

 

NEJ! STOPP! Nu får det vara nog! 

 

Det är så fruktansvärt synd att vi är allt för många som dagligen lever under en lista med krav. Som varje dag ska behöva ha en känsla som får en att tro att man inte duger - som säger att man visst inte ska vara nöjd, utan att tills nästa gång sukta efter mer. 

 

Det får vara slut på det nu. Enough. Goodbye. 

 

 

Fram tills livet sista dag vill jag att vi alla ska vara stolta över oss själva och låta oss ge vår axel den klapp den förtjänar - trots att ens prestation inte alltid är på topp. Trots att din kompis kanske har bättre betyg än dig. Trots att du inte har tränat på över ett år. Trots att du inte fick högsta betyg på slutprovet eller inte alltid lyckas leva upp till samhällets alla idiotiska, jävla normer.

 

För vet du vad? Du duger - i alla lägen. Oavsett vad. Glöm aldrig att du inte är dina betyg eller dina prestationer. Ta vara på ditt liv - ditt enda liv. Och var så jäkla nöjd med dig själv! För en sak är säker: jag vägrar att dö med en prestationsångest upp i halsen och en lista med omöjliga krav på nattduksbordet.