om några otrygga meter
Det handlar om några meter, om några minuter, men om många tillfällen - tillfällen där vi går på gatorna själva.
Vi vinkar kompisen "hej då", vi stämplar ut från vårt arbete, vi cyklar hem från skolan - och har tidigare sett den korta stunden, som vi tvingas vara själva, som inget märkvärdigt alls. Som något självklart.
Som en stund där vi hinner tänka igenom planer, framtid och morgondagens middag. Egentid, tror jag det kallas.
Den här egentiden - på öppna gator, på krokiga stigar i skogen eller metrarna mellan skolentrén och cykeln - har blivit till något jobbigt. Något vi inte längre ser fram emot. Något ångestladdat.
Vi småspringer förbi ett stort gäng påväg hem från krogen. Vi tittar bakåt gång på gång på gång när det närmar sig någon människa bakom oss. Vi ringer en kompis - när vi går på stan - för att slippa känna oss ensamma. För att slippa vara rädda.
Det handlar om några meter, om några minuter - men om allt för många tillfällen som vi tvingas gå själva och vara rädda, spänna käkarna, få bultande hjärta och klumpar i magen.
Några meter. Några jävla meter - som vi numera måste genomlida. Fan ta er som gör såhär mot oss. För er som gör att vi tvingas vara rädda. För er som tar en annan människas liv - under några få, ensamma meter som vi alla ska kunna känna oss trygga under.