emma kristina ohlsson

 

Att livet är som den mest äventyrliga berg- och dalbana vet vi sedan innan. Det kommer upp- och nedgångar samt med- och motgångar mest hela tiden. Att känna sig nere, att tappa ork och lust och att se dygnets alla timmar som nattsvarta är tyvärr väldigt vanligt. En tid i livet som många människor någon gång genomlider, en tid då fönstrets persienner ständigt är neddragna, då kroppen är slutkörd och en tid då du gråter för minsta lilla. 

 

För de flesta tar förhoppningsvis lidandet slut efter några dagar eller veckor. För andra är det en vardag att ständigt känna sig nedstämd, värdelös, orkeslös och totalt ifrånkopplad från omvärlden. 

 

Att vara tom. Tom på känslor, tom på allt. Att vandra runt hemma, apatisk, likt en robot. Någon för en dialog med dig; och till svar nickar du instämmande, ler ett tillgjort leende och mumlar något oväsentligt tillbaka. Utan att egentligen veta vad konversationen handlat om. 

 

Du lever i en bubbla. Du vet varken ut eller in. Du vet inte vilken dag det är, om det är morgon eller kväll och du glömmer totalt av att du fakiskt visst är omringad av människor som älskar dig. Du lever under sjukdomens manipulativa tankar och lagar likt den där styrda marionettdockan du blivit. Hoppet för en bra framtid finns inte längre på världskartan, du hittar dagligen nya fel och skavanker med dig själv och håret blir skört likt den tunnaste spindeltråden. Mörka ringar under ögonen och en blek porslinshy. En stor klump i magen, en konstant brinnande känsla bakom ögonlocken och en tyngd på dina axlar. 

 

Ett hav av olustkänslor, hopplöshet och ångest är något du har blivit van vid att känna. Det har blivit som en del av dig, en del av ditt sjuka jag. Du är van vid att varje kväll somna gråtandes. Att varje kväll tänka ut strategier för att få ett slut på eländet, att bli kvitt lidandet. Du är beredd att vifta med den vita flaggan och låta sjukdomen vinna. Allt för att få kunna sova gott om nätterna igen.

 

Men sen, där någonstans i allt det dystra, så ser du ett ljus. Ett uns av lyckorus, en känsla av eufori och ett starkt självförtroende sveper förbi. Det är känslor du inte längre är van vid att känna, men som är mycket välkomnande. Du har, under dessa år av mörker och tomhet, glömt bort hur det är att känna lycka, att känna någon sorts livsglädje. 

 

 

När du blivit starkare i kropp och knopp så kommer orken till att hitta olika tillvägagångssätt på hur du undviker att falla djupare ner i mörkret; än vad du redan är. Du hasar dig upp ur sängen även då du helst av allt, även idag, vill gömma dig under täcket, och du följer med dina kompisar på roliga bestyr. Du drar upp persiennerna och låter solen göra solkatter på väggarna. Smilgroparna, som inte har låtit sig visas på allt för länge, blir mer märkbara och du kan till och med ibland känna det där hoppet om kommande tid. 

 

Vissa dagar kommer att kännas som om du lever världens bästa liv, allt kommer att vara på topp och kärleken till livet är oändlig. Sen kommer det dagar då du står och stampar, dagar när du hatar allt och även tillfällen då du påbörjar en skiss till din egen dödsannons. Det är något man tyvärr måste förberedda sig på - att livet ständigt kommer att gå upp och ned likt den där berg- och dalbanan jag nämnde tidigare. Men du lär dig att hitta de där strategierna för att orka ta dig igenom den branta backen i motvind, hur du lär dig att finna balansen igen.

 

 

Även om varken du, fantastiska krigare, eller jag inte alltid är på topp så är i alla fall jag så ofantligt stolt över att jag har lyckats komma dit jag är idag. Att våra kroppar bär oss och att vi har orkat kriga i den värsta tänkbara stormen. Än är jag, och kanske inte heller du, inte i mål, men det viktigaste är trots allt att ingen av oss längre har planer på att vifta med den vita flaggan.