att i ren fantasi beskriva ett brustet hjärta och salt i såren
Det var om nätterna som vi brukade räkna stygnen på våra kroppar, och - under tiden som mörkret föll - prata om hur gammalt groll skulle bli historia, om hur vi skulle gå vidare.
Låta allt kännas på rutin, precis som vanligt. Vi skulle begrava det jobbiga som varit och påbörja någonting nytt. Något fint och bekymmerslöst likt den där fumliga kyssen i sommarregnet, den kvällen då våra skuggor möttes.
Att tillsammans bestiga berg och gå genom dalar. Att tillsammans stå stadigt i takt med att löven föll mot marken - att fortsätta kämpa trots alla fällda tårar. Det var ju det vi lovade varandra.
Vi skulle ju gå vidare. Lyssna till varandras skratt och du skulle fortsätta att döva tystnaden. På kvällarna skulle våra hjärtslag fortsätta slå identiskt och jag skulle - med dina fingrar intrasslade i mitt hår - somna sådär gott. Precis som vanligt.
Men sen tog vi ändå det där saltet och strödde det i våra sår, i allt som varit - och lät stygnen på våra kroppar fortsätta att blöda. Nu mer än någonsin. Sår som vi planerat skulle läka i lugn och ro tenderade nu istället att bli de ärr vi till en början inte ville våra kroppar skulle behöva bära.
Om vi bara hade fortsatt att tillsammans vara starka när vinterns första snöstorm tog vid.