emma kristina ohlsson

 

Du vaknar upp och huvudet känns tungt likt bly, med ögonlock som inte vill öppnas. Ett tryck för bröstet och en svettig panna efter nattens bisarra mardröm. En mardröm som varje natt letar sig in i ditt inre, och som du efter varje uppvaknande måste nypa dig i armen för att försäkra dig om att allt bara var på låtsas. 

 

Du lägger handen på din bara bröstkorg - hjärtat pumpar på i lite för hög takt, precis som vanligt. En hög puls, som om din kropp ideligen signalerar för fara. Men du är van.

 

Du hasar dig upp ur sängen. Dina nakna fötter känner av det kala, kalla golvet som ger dig en rysning längs ryggradens alla kotor. Den spruckna spegeln i hallen är ännu inte hel, och efter en snabb granskning av din trötta spegelbild blir du tvungen att böja dig ner och samla ihop din raserade självkänsla som har, även idag, fallit i tusen delar. Men du är van.

 

Kaffet du dricker smakar olikt från igår. Det smakar inget särskilt alls, och den kopp som låter värma dina fingrar ser du idag som halvtomt istället för gårdagens halvfulla.

 

Du skakar. Kaffet, den uteblivna medicinen eller oron. Du vet inte vilket av det som är boven idag. Lungorna suktar efter den friska höstluften men som alltför ofta fyller du de istället med röken från cigaretten. Numera det renaste du har.

 

Du vet inte längre om tårarna på din kind speglar sorg eller glädje, om dina magkramper beror på hunger eller oro och du tvivlar även idag på om du kommer att orka ta dig igenom dagen. Om lusten och viljan kommer att få dig att orka kämpa idag igen. 

 

En telefon som ringer. Återigen går det till röstsvar och efter tionde gången väljer du att stänga av den - som du vet är det långsamma sättet att bli ensam. Trots att ensamheten är det som skrämmer dig mest. 

 

Jag önskar att livet ibland vore som i en film. En film där huvudpersonen skulle ställa sig framför spegeln, titta på sig själv, kanske skvätta lite vatten i ansiktet och liksom må lite bättre efteråt. Men detta är ingen film. Detta är livets verklighet.