emma kristina ohlsson

Det hela startar med förmodligen en både fantastisk, hemsk, magisk och förjävligt smärtsam förlossning - vilket för övrigt alla världens mammor är värda all cred för! Ditt liv och din första dag tar fart när du ligger där, naken, bodig och med ett par vitklädda människor som stirrar förblindat på dig. Du mäts, vägs och pussas på. Efter nio månader instängd i en kropp får du nu äntligen påbörja ditt eget liv, få ta kontroll över din egen kropp och få dina alldeles egna och unika fingeravtryck. Välkommen till vad som kallas verkligheten. Välkommen till en värld där du av dina föräldrar blir otroligt älskad och omhändertagen utav.

När du sen kommer upp i tonåren kommer du förmodligen att snubbla över en period där du tröttnar på din överbeskyddande mamma, du kommer att slänga igen dörren efter dig då din
pappa inte låter dig gå hem ensam från kompisen och antagligen så kommer du att leva i någon sorts trotsighet och strunta i att meddela när du kommit fram till skolan, som du lovade att göra.
Du kommer kanske till och med in i en period då du hatar dina föräldrar, då du hatar hur kontrollerad du känner dig. Du som redan har befunnit dig i en avskildhet i nio månader - du vill ju vara den självständiga och fria individ som du blev när du blev vägd första gången, som när du fick din alldeles egna identitet.
Jag förstår det. Jag har befunnit mig i samma sitation, i samma trotsighet om att ständigt vilja vara okontrollerad och att få bestämma över mig själv. För "jag kan själv", som alla barn säger. Som även du har sagt och som du i framtiden förmodligen även kommer att få höra dina egna barn säga.

Det jag vill säga till dig, du vackra, nyfödda och fantastiska skapelse. Nu har du kommit till verkligheten; där inte allt är som i sagorna, där inte allt är frid och fröjd och oskyldigt - likt dina långa månader i din mammas mage. Det är inte för inte som dina föräldrar oroar sig över dig, det är inte för inte som dina föräldrar sätter dig i förhör efter en för tidig alkoholdebut, det är inte för inte som du blir tvungen att behöva ha din mamma i telefonen när du är på väg hem från fotbollsträningen.

Det har blivit ett samhälle där du, senare i livet, ständigt måste vara på din vakt, ett samhälle där människor kommer till skada och där olyckor sker dagligen. Ett samhälle där du som tjej helst inte ska ha för kort kjol och ett samhälle där du som kille ska leva i normen som anser att killar inte alls ska visa känslor. En verklighet som ibland speglar den värsta sortens thrillerfilm.

Jag vill inte skrämma upp dig, du fantastiska skapelse, det är det minsta jag vill. Jag vill bara inte att du ska känna dig som en styrd marionettdocka varje gång du blir ombedd att svara i telefonen när dina lite allt för oroliga föräldrar ringer för tionde gången. De vill dig bara väl. De vill inte att du ska vara med om något hemskt, om något övergrepp eller om någon olycka. De vill bara att du ska komma hem - hel och frisk.

Så till sist, du nyfödda fantastiska lilla krabat. Äventyra aldrig ditt liv. Lyssna till dina kloka råd som du kommer att få utav dina föräldrar, låt dig bli en gnutta kontrollerad av din mamma och slit inte av dig ditt hår av ilska när din pappa smsar dig hela vägen hem från skolan. De vill inte ta ifrån dig din självständighet eller din alldeles egna identitet, de vill inte styra dig för att du ska känna dig för liten för att klara dig själv - de vill endast dra i dina trådar till den marionettdocka som du ibland känner dig; för att de bryr sig. Du kommer alltid att ha dina unika fingeravtryck. Och förhoppningsvis kommer du under hela ditt liv ha en ryggsäck fylld med kärlek, styrka, tapperhet och en tacksamhet som heter duga.

Du kommer inte att kunna tacka dina föräldrar nog när du den dagen inser att all oro och alla förhör endast var för att hålla dig frisk och vid liv.

Välkommen. Ditt liv startar nu.